Jag kan inte släppa den pågående debatten om SD och att vi i M valt att möta dem, att samtala. Jag tillhör dem som tycker att det är rimligt att tala (sic!) med dem. Därtill inte sagt att vi ska SAMARBETA. Det finns en skillnad där. En stor skillnad.

Jag har, för att orientera mig besökt olika Facebook-sidor som är märkta SD i olika kommuner. Allt för att se vilket tilltal man har valt. Vad säger de, vem säger det och hur låter det.

I mina ögon ser det riktigt illa ut. “Folkförrädare” är väl ett av de mildare tillmälena. Det andas unket, rasistiskt och med noll tolerans mot, faktiskt, det mesta. Det luktar troll och jag förstår inte riktigt att vi accepterar att detta hat sprids såhär. För vilka fler än trollen går igång på detta? Jag fattar inte riktigt. Näthat, har ett fult tryne som gömmer sig bakom yttrandefriheten.

Moderaterna blir kritiserade för att gå SDs ärenden, för att vi skulle öppna för samarbete. Många långtgående slutsatser har dragits av Anna Kinberg Batras uttalande, många scenarier har målats upp. Men allt vi vill är att lägga en Alliansbudget.

Samtidigt som moderaterna kritiseras för att öppna för samtal och hånas för att vara beredda att “samarbeta med ett nazistiskt parti” undrar jag vilken strategi vi ska välja för att driva en politik som får folk att INTE säga att de skulle rösta på SD – ni vet det där partiet som alla låtsas inte finns och som växer medan vi låtsas.

ATT vi behöver göra något är rätt klart. Eller hur? Detta kan ju inte få fortsätta? Eller hur? Vi blundar och låtsas som om de inte finns. Eller hur? Vi gör inget – vi är alla andra partier och väljarna tycker inte som vi.

VEM ska göra något? När vi anstränger oss för att fånga väljarnas uppmärksamhet för VÅR politik når vi inte igenom. I opinionsundersökningar säger väljarna att det inte är oss eller något av de andra “etablerade” partierna som skulle få deras röst. De tycker att SD talar klarspråk. Vi är inte det parti som väljs. Samtidigt innebär inte det att VI ska tala deras språk, att deras idéer ska bli våra. Speciellt inte grundvärderingarna.

Problemet som jag ser det är att vem som ska lösa knuten, spräcka trollet eller vad man nu gör, inte är utpekad. Det verkar vara någon annan. För vi får inte samtala med dem – SD – vi ska göra det på något annat sätt. Men…

VAD vi ska göra för att få väljarna att begripa att VI är ett betydligt smakligare alternativ än SD eller för den delen V (vars fd partiledare Lars Werner i ett tala hyllat Stalin, eller Senare ledare som kallat Castro “en stor ledare”) det går vi bet på. VAD handlar väl om att nånstans med vår politik, men vi måste hitta vägar att nå ut.

På riktigt måste vi ompröva vårt arbetssätt. Men ni får mig aldrig att kompromissa med mina grundvärderingar.

Hallå… Vi är ett parti som är representerade i ett parlament där ett parti (som ingen ser som rumsrent) har cirka 50 mandat. De fick 16% av rösterna och är vågmästare. I senaste opinionsundersökningarna har de fått bortåt 25%. Vi skälver av obehag och det blir ramaskri när Anna Kinberg Batra går ut och säger att vi ska “samtala” med SD.

SD skriver långa listor på områden där de tycker vi kan “komma överens” och vi moderater lutar oss mot “samtala” samtidigt som pressen brunmålar ett helt parti. Kan vi stoppa där en stund:

Våra moderata kärnvärden står fast. Vi har nu blivit ett parti som faktiskt talat om att kejsaren är naken – att SD finns och har ett faktiskt inflytande som ingen låtsas om. Alla har hittills vänt detta outtalbara parti ryggen. MEN, hur bra har “vi-vänder-ryggen-å-dem-och-deras-politik” egentligen fungerat. Och hur lite eller mycket har deras vågmästarroll egentligen spelat roll under denna mandatperiod. Hur många gånger har regeringen resp oppositionen fått “hjälp” av SD.

Vad händer när vi vänder ryggen till och “markerar”? Inget, eller snarare SD växer i opinionen och ingen provtrycker deras förslag. Deras ekonomiska politik är i det närmaste socialistisk, deras invandringspolitik är onämnbart usel, jämnställdhetspolitiken är ett skämt. Men har detta framkommit? Nej. Den enda som kommer fram är att vi inte talar med dem.

Många moderater har på senare tid gjort förtjänstfulla insatser i debatter med SD i olika fullmäktigeförsamlingar. Där det framgått att vi vill något annat.

Det är bara så vi kommer monstret in på livet. Genom att låta dem förklara vad de pysslar med och sedan visa att VÅRT alternativ är betydligt bättre. Men om vi inte vet hur de tänker (eller inte tänker) så gissar vi.

Det är dags att utmana SD, inte förhandla med, inte samarbeta men UTMANA deras politik och deras väljare. Att möta dem med tystnad går inte. Sedan kan jag säga att jag ser svårigheter. Det finns på många ställen SD-företrädare som nog är en kakbit att ens prata med – har vi sett på ett antal uttalanden från dem i olika delar av landet. Men, VI måste tydligt peka på vad som är vår politik och vårt alternativ.

Kom igen nu moderater. Det ÄR bedrövligt att svensk politik har fött fram ett monster som SD, men nu är dags att ta av sig silkesvantarna i debatten. Dags att utmana.

Jag läser mycket. Det är blandat mellan biografier och fakta, romaner och deckare. Och ofta läser jag med öronen, något jag alltid gillat. Att någon läser för mig är mysigt. Att lyssna och tänka, få sagan presenterad. Så ljudböcker står högt i kurs hos mig.

Nå, under 2016 har jag läst många historiska skillnader om konflikter under 1900-talet, om politik och om politiker. Jag har läst om andra världskriget och kalla kriget och försökt förstå. Försökt. Å andra sidan har vi ju just nu  en situation i världen där högerpopulismen växer sig starkare och det förefaller som intoleransen igen ökar. Där det går att se paralleller till tidigare skeenden. Eller?

Ibland behöver jag bara ljud, så det har på senaste tiden blivit en del action och deckare. I november läste jag Jussi Adler-Olsens bok “Washingtondekreten” som handlar om hur en president kastar USA in i inbördeskrig på grund av en rätt annorlunda användning av presidentdekret. Det  exekutiva order en president kan utfärda för att få igenom sina förslag utan att behöva passera kongress och senat.

I boken bränner det till (minst sagt) då dekreten är långtgående och inskränker demokratin. Det jobbiga är att vi nu har en president i USA som också utfärdar dekret på löpande band. Långtgående och i våra ögon bisarra. Jag hoppas verkligen INTE att det barkar åstad som i boken.

Vad är det vi sysslar med i politiken egentligen och var är det som fastnar – hos oss och hos väljarna? Vi som sysslar med politik drivs (till övervägande del gissar jag) av viljan att förändra, av att kunna påverka hur vår kommun, landsting eller stat styrs. Vi kan vara duktiga på att snappa upp trender, skeenden eller risker och agera på dem. Vi kan ha helt nya idéer som vi vill pröva. Vi vill förnya. Vi vill förändra. För det krävs mandat, politiskt mandat dvs makt.

Vägarna till att få mandat att förändra är att vi kan övertyga väljarna om att det just vi vill är den bästa vägen. Att våra förslag, reformer och stryning är de bästa. Får vi inte det kan vi inte agera. Som nu. Vi kan inte driva moderat politik för att vi är i opposition och vi är i allians med C, L och KD. Att vara lojal med alliansen har varit överordnat.

Precis på samma sätt fungerar den rödgröna sidan S tillsammans med Mp gör sig beroende av “kamrat 4%” (förlåt, så kanske man inte får säga längre) V och är på så sätt lika låsta som M i Alliansen. Samtidigt seglar alla partier runt individuellt och gör utspel. Ett parti står utanför, SD, på grund av att de är ett parti med grund i nazistiska och rasistiska ideologier. Med rätta. Men problemet är att de inte i parlamentariska sammanhang konfronteras med detta, vi har inte provtryckt dem.

Jag kan tänka mig att det som nu händer faktiskt kommer att återställa det parlamentariska “normalläget” där partier står upp för sin politik. Där vi moderater kan driva frågor som vi tror är bra för Sverige. MEN med detta inte sagt att vi ska driva SDs politik, de får de göra själva och det för de – utan att någon seriöst ifrågasätter vad de säger, testar deras förslag eller provtycker deras politk.

Vi har fortfarande mer gemensamt med C, L och KD som Allians, och säkert också i vissa frågor med S och Mp, än vi har med SD och för den delen V. Men DÖ och senare samtliga partiers oförmåga att förhålla sig kritiskt till SD och samtidigt vara konstruktiva i politiken. För det som hänt nu är ju att SAMTLIGA har anpassat sig eller förhållit sig till SD genom att försöka undvika dem. Att lägga energi på detta undvikande har tagit tid och initiativ från vår egen politikutveckling.

Vad väljarna givit oss förtroende för är att driva Moderat politik och det ska vi göra. Allt annat blir är faktiskt ett svek.

Kjell A Nordström, raljerar kring det där med tillväxten i olika delar av landet. Stockholm framhålls som hela Sveriges motor och den stad i landet som kommer att växa och vara stark. Allt annat är “skräpmark” men rätt obefintliga förutsättningar. Han pekar särskilt ut Gotland och Värmland som dömda platser. Lite svepande sådär. Ni vet “bönder”. Skräpmark utan universitet och framtid.

Men, sanningen är en annan. Det faktum att Stockholm växer beror på till övervägande del på invandring, inte på att folk flyttar från landet till stan. Faktum är att många faktiskt väljer en annan tillvaro än den i en storstadsregion. Många ser över sin tillvaro och sina livsval och finner att en plats som Gotland, Visby eller annan plats, ger dem mer. Det blir liksom bättre att ha 5 minuter till jobbet tre dagar i veckan och åka till stan en eller ett par av de andra dagarna.

För det som är viktigt idag är kommunikationer. Bredband – här är Gotland Sverigebäst – och snabba fysiska kommunikationer. I vårt fall båt och flyg, för andra kanske bil, tåg eller buss. Men vi vill värna vår tid.

Att jobba centralt i Stockholm och ha över en timmes restid enkel väg har jag valt bort. Jag har valt bort 20 minuter enkel väg också. FÖr allt det andra som boendet på Gotland ger mig. Närhet till natur, ett bra boende och en frihet som jag inte har i Stockholm.

Det jag kan sakna är närheten till internationellt flyg. Nu måste jag alltid resa via Arlanda. Vad sägs om en direktlinje till Kastrup. Hallå #sas!

Sverige lever i fred och fred har det varit i 200 år. Skönt, lugnt och behagligt. Vi har dock i närtid levt i en betydligt oroligare värld och före murens fall var det kalla kriget en realitet för oss som växte upp på 1970-talet. På Gotland innebar det militära skyddsområden över en stor del av hela norra Gotland, det var militärförläggningar, värnpliktssoldater och en rädsla för “ryssen”.

För mig som har en pappa från Wien i Österrike innebar det resor genom Östtyskland – helt enkelt för att den resan var så många timmar snabbare. Vi åkte tåg från Stockholm till Trelleborg, tågfärja till Sassnitz och vidare till Berlin. Tågbyte i Östberlin och vidare genom Tjeckoslovakien via Prag och sedan till Wien. Det var en fascinerande och lite läskig resa. De passkontrollanter och gränsvakter som kom ombord på tåget i Sassnitz var inte direkt den milda snälla typen. Bryska, hårda, auktoritära. Makt, vapenmakt var det som gällde.

Jag minns färgerna. Det var grönt i Sverige, blev grått i Östtyskland, grönt i Tjeckoslovakien och så var det grönt med reklamskyltar i Österrike.

Som svenskar passerade vi väl rätt enkelt men när vi delade kupé med östtyskar som hade varit i Prag eller kanske i Wien så kom det alltid frågor om vi kunde ta hand om ett eller annat paket med en leksaksbil till barnbarn, eller liknande. Min pappa svarade alltid ja. Förmodligen hans lilla protest mot ett system han tyckte genuint illa om.  Ett system som förtryckte.

Införselreglerna var  stenhårda och till och med enstaka korsordstidningar konfiskerades. Den som utsattes teg. En gång frågade jag pappa, för jag blev upprörd över att de tog en liten tants enda korsordstidning. Pappa försäkrade mig då om att hon hade resväskan full av andra och att den tidningen som gränsvakterna tog bara var som ett offer – för att de inte skulle ta resten också.

En annan gång hade vi blivit ombokade via Hamburg, tågproblem och långa väntetider. Jag kommer aldrig att glömma den gränspassagen. Från öst till väst och hur gränspolisen beordrade östtyskar som fått besökstillstånd i väst att ställa sig på en matta som var kopplad till en mätapparat med någon lampa på. De tvingade den rädda människan att stå på mattan och så ställde de frågor. Det skulle väl vara någon sorts “sanningsmaskin” som skulle ge utslag om någon ljög men var sannolikt bara en fejkapparat för att plåga folk. Det var ett ruttet system och det var bara några år sedan muren, föll…

På samma sätt som vi 1989 såg muren falla – något vi aldrig trodde skulle hända. På samma sätt såg berlinborna muren resas 1961. En delad stad. Det som händer idag med ett upptrappat säkerhetspolitiskt läge får aldrig, aldrig resultera i ett delat Europa igen.

När man tänker efter så är det oerhört att Östtyskland, ja hela östblocket så stabilt kunde hållas under klacken. Med vapen, hot och system som byggde på att göra människor små. Det får inte hända igen, det får inte hända i Europa.

Vi måste slå vakt om friheten och freden! Alltid.

Jag är engagerad i ett parti som jag tror på. Jag är engagerad för frågor jag tror på och jag tror att vi kan vinna majoritet både på Gotland och i riket. Med det sagt menar jag inte att vi kan sitta och vänta på att opinionen svänger, på att moderaterna centralt levererar snygga flygblad som vi kan kampanja med och övertyga folk. VI som är på marken ute i en kommun / region måste prata om politik och våra alternativ, varje dag. Jag vill prata med dig där ute för att berätta om våra visioner för Gotland. Vad vi vill ska hända när vi har möjlighet att påverka. Jag vill att just DU ska se att vi är ett gäng som vill arbeta för att utveckla Gotland genom konkreta åtgärder.

Att vi vill ha ordning och reda i ekonomin är knappast en nyhet för någon. Att vi vill utveckla näringsliv och företagande är det inte heller. Att vi kämpar för att det ska finnas valmöjligheter i utförandet av vård och omsorg det har inte undgått någon. Men vi har varit dåliga på att förklara allt. Vi har varit dåliga på att förklara varför vi vill det. Det är något vi ska bli bättre på. Så vi tar en sak i taget.

Vi har lyssnat, vi lyssnar fortfarande och vi kommer att fortsätta att lyssna på er som delar våra värderingar. Vi kommer at lyssna, vi kommer att se och analysera vår omvärld och vi kommer att formulera förslag utifrån detta med vår politik som grund. En politik som tar människan som utgångspunkt. Det vi gör ska gynna de människor som utgör vårt samhälle.

Nu är vi igång med att skapa politiken för nästa mandatperiod, skapa politiken som ska ta Gotland framåt och göra Gotland starkare. Häng med så ska du få se att det kommer att bli riktigt roligt.

Jag gnäller inte, verkligen inte men just nu är jag lite trött. Klev upp klockan 0445 igår, ut med hundarna, in med vovvarna igen och ett “hej” till vänlig mamma som erbjudit sig att vara hundvakt en vecka.. Sedan iväg till flyget. 06.40 till Arlanda – inläsning av dokument till nästa regionstyrelse. Väntan på försenat flyg, flyg till Köpenhamn – perfekt för att läsa handlingar. Väntan på försenat flyg till London – ypperligt att skriva rapport. Promenad i långa gångar, Heathrow Express till Paddington Station, tre minuters promenad till ett hotellrum i miniatyr. Dusch. Tio minuters promenad till tunnelbanan. Tretton minuter på tuben. Liten promenad till seminarium om “European City of the Year”. Kandidaterna är Bolonga, San Sebastian och Stockholm. Mingel, föredrag, mingel. Middag med brittiska kollegor och ny svensk bekantskap. Kort promenad till tuben. tretton minuter på Hammersmith Line. Tio minuters promenad tillbaka till det där minimala hotellrummet. Packa väskan för tidig avresa. Somnar vaggad. Upp 0515  (svensk tid). Dusch. Tre minuters promenad till Paddington. Heathrow Express. Lång promenad. Snabb incheckning men jättetrevlig personal. Frukost. Promenad till Gate A19. Boarding. SÖMN. Landar på Arlanda. Bagaget kommer snabbare än man hinner säga “passkontroll”. Varför släpa väskor ombord? Flygbuss till Cityterminalen. Promenad till spår 11.

Nu sitter jag på tåg 533 mot Köpenhamn med resmål Linköping och Sydostkonferensen. Efter 1 timmer och 40 minuters tågresa är det igång igen. Politisk konferens till imorgon! Det rullar på liksom. Nu ska jag äta och faktist sova lite. Bara lite.

Politik är det möjligas konst och vi brukar säga att det krävs tålamod – för inte går det undan… Men, ibland så kommer man in helt rätt i processen och får helt rätt signaler i helt rätt tid. Som i måndags.

I måndags lade en företagare på Gotland upp lite “gnäll” på FB. Det handlade om att Region Gotland genom sin Kultur- och Fritidsförvaltning hyrde ut bord och stolar. De kan de få göra om det handlar om att det är till föreningar inom regionen. Om det inte handlar om kommersiell verksamhet som konkurrerar med näringslivet.

I detta fall visade det sig att företag under många år hyrt dessa bord och stolar – det var ju en bra bit billigare än att hyra vid de företag som lever på att hyra ut just bord och stolar till företag. Det vill säga Region Gotland gjorde ett ypperligt jobb i att konkurrera med näringslivet och underminera deras möjligheter att göra sitt jobb. Det är INTE i enlighet med kommunallagen.

Jag kontaktade våra ledamöter i Kultur- och fritidsnämnden som inte kände till företeelsen men som skulle ha ordinarie nämnd dagen efter, i tisdags. Jag skickade med en fråga och klockan 1215 på tisdagen blir jag uppringd av partikamraten Roger W som meddelar att “nu är det slut med uthyrning till företag”.

Nämnden fattade genast beslut om att ge nya instruktioner till förvaltningen och stoppa den lagstridiga verksamheten. Idag torsdag var det en blänkare i tidningen.

Slutet gott allting gott!