Flyktingvågor, EU-migranter, evakuering av illegala läger, debatt, bränder i asylboendes och Lasermannen. Ja, just det, Lasermannen. Jag läser just nu om Lasermannen av Gellert Tamas. En bok om en tid som är en bra not bort men ändå nära. Ett land som just valt in Ny Demokrati i Riksdagen, en man som fått för sig att han skulle döda invandrare. För sådan var stämningen.

Att dra direkta paralleller mellan då och nu kanske inte är görligt. Lika lite som det går att säga att trettiotalets Tyskland håller på att återuppstå i Sverige idag, det gör det inte. Förutsättningarna är annorlunda men främlingsfientligheten visar igen sitt fula tryne. Den har inte förändrats och den har väl aldrig lämnat Sverige helt. Vi ska nog inte slå oss för bröstet och påstå att vi är allt igenom goda och rättänkande, MEN att som SD i Lund lägga ut adresser till asylboenden. Där går banne mig någon sorts gräns för anständigheten.

Sedan finns det en annan sida av flyktingmottagningen och då vill jag betona den senare delen av ordet “-mottageningen”! För vad är det vi erbjuder. Vi var inte riggade för den stora anstormningen, det kommer larm om att ensamkommande barn försvinner och det kommer rapporter om att besvikna flyktingar vägrar kliva ur bussar. Vad är det vi kommunicerar? Vad är det vi lovar och vad är det vi kan hålla?

På radio i veckan sade en syrisk flykting med uppehållstillstånd och hopp om en framtid i Sverige att han inte kunde starta något nytt liv, arbeta och bidra i det land som tagit emot honom – för det var omöjligt att få fatt i boende. Han var kvar på asylboendet och blockerade platsen för någon som var på väg in, för en nyanländ. Han sade att man i Syrien har ett ordspråk – Bjud inte in gäster om du inte kan vara en god värd (eller något i den stilen).

Det är väl samma sak här. Det går inte att som statsministern stå och kräva att andra ska dela vår börda när vi nu inför restriktioner som man nyligen kritiserade andra länder för. Det går inte att säga att vi bär en orimligt tung börda i förhållande till andra när vi välkomnat folk hit – utan att ha förberett oss.

Vi står med en värld som brinner och rustar med alla resurser för att hjälpa de människor som tar sig hit undan krig. Det är humant. Men, vad gör vi sedan. Hur tar vi emot de som flyr? Behandlar vi dem som medmänniskor eller som en annan kategori människor? “Flyktingar”. Hur bidrar vi till att dessa människor ska kunna bidra till sitt nya land?

Det där med fritidspolitik och heltidsjobb. Det blir långa dagar, men innehållsrika.

Upp 0500 för att hinna med morgonbestyr, hundar och frukost innan det bär av till flyget. Nu är vi som bor i Visby lyckligt lottade. Jag har 10 minuter från dörr till dörr, från min ytterdörr till incheckningsdisken på Visby flygplats, inklusive parkering. Det är, som det heter, soft.

Jag måste erkänna att jag hade planerat att sova men hamnade bredvid en kollega från ett annat arkitektkontor och hamnade i diskussioner om stadsbyggnad. Olika utgångspunkter, men eniga om ett.

Väl framme på Bromma om jag i samspråk med en kvinna som liksom jag väntade till alla rusat ur planet. Hon jobbade på ett göteborgsföretag, hemifrån, från Gotland. En gång i månaden var hon i Göteborg och oerhört nöjd med sin livssituation. Att få möjligheten att bo på Gotland och ha världen som arbetsfält. Hon var så nöjd.

Jag gav henne mitt visitkort och hon utropade: “DU ÄR HON!”

Jag frågade om det var positivt eller negativt och hon tjoade: “POSITIVT!”. Jag förstod att det hade med politiken att göra. Det värmer, tack!

Sedan på vägen hem så var det en av ombordpersonalen på flyget som sade: “Fan vad bra du skriver. Det är precis det jag retat mig på sedan jag flyttade till ön.” Insändaren gällde de där öppettiderna på tippen.

Jag har fått många positiva kommentarer om min blygsamma politiska gärning  och vi har i den borgerliga gruppen skrattat gott åt min envishet att få något att hända i frågan. Men idag är politik kul och peppande.

Efter att ha landat på Visby flygplats och hämtat hundarna på dagis var det dags för två politiska möten. Full fart och bra diskussioner. Kaffe och två mandelkubb. Hemma 21.15.

Vad är klockan nu? 23.05… Klockan 0755 ska jag vara på förmöte inför regionstyrelsen som börjar 0900, och sedan tillbaka till jobbet, någon gång på eftermiddagen..

Tjo!

Efter mitt inlägg om öppettiderna på ÅVC har jag fått svar, både av tekniska nämndens ordförande på insändarsidorna och öga mot öga med två ur personalen på ÅVC i Visby. De håller inte med mig. På ÅVC kom två karlar fram och sade ”Så du gillar inte öppettiderna? Så 55 timmar i veckan duger inte för dig?”. Nej, de inledde inte med ”hej, jag heter…”, de hade inga namnskyltar. Jag fick också reda på att jag var ”ensam” om att tycka som jag gjorde och att jag minsann ”skulle få svar på tal”. Jag antar att det är Tommy Gardells insändare som avses.

Gardell svarar att det i en undersökning som går ut till 500 gotlänningar framkommer att att folk är nöjda. OK, undersökningen går ut till 500 ”gotlänningar”. Hur många svarar? Finns sommarboende med i undersökningen och hur många av dessa svara i så fall. Jag är oerhört nyfiken på hur en så liten enkät och erfarenheten hos de anställda kan styra.

Min insändare har genererat mycket diskussion i min omgivning och många kommentarer om att det vore oerhört bra med andra öppettider. Kanske stängt en hel dag och ett par halvdagar i veckan för att (inom samma budget) klara av andra öppettider.

Men, karlarna på ÅVC och Tommy Gardell vill inte se en förändring. De två på ÅVC tyckte att jag skulle ”ändra mina prioriteringar” (hur mycket jag jobbar och ägnar mig åt politik i veckorna) för att passa öppettiderna. Jag håller inte med. Fler än jag har det snärjigt att hinna in på morgonen, fler än jag har svårt att hinna på eftermiddagen. Vi har andra prioriteringar, jag tror att vi blir fler. Men förändring sitter så långt inne, är så svårt. Mycket, mycket svårt.

Så, Tommy Gardell. Hur många svarar egentligen på den där enkäten? Hur många fastboende, hur många deltidsboende? Hur fördelar de sig över ön? Går det att bryta ut ÅVC i Visby? Hur stor del av underlaget baserar sig på de anställdas erfarenheter och hur mycket på enkätsvaren? Frågorna hopar sig men så sitter jag ju inte i TN längre, då hade du fått frågorna där.

Att något ”inte går” är ett bekvämt svar. Men vad skulle hända om vi till att börja med konstaterar att det kommunala ansvaret inte är att ta hand om verksamhetsavfall och separerar det från ÅVC (beslut finns ju) och att vi sedan ser över en lösning med flexiblare öppettider – det finns ju många exempel i landet på inkassering med kort osv – inom befintliga budget ramar. Det är en utmaning men jag är övertygade om ATT det går.

En förändring behöver inte betyda ”högre kostnad” den kan betyda att resurserna används effektivare. I detta fall mer fokuserat till tider då fler är i rörelse och fler har mer tid att spendera t ex på att åka till ÅVC. Det kallas medborgarservice och betyder att funktioner som är till för alla oss medborgare ska vara tillgängliga. Ungefär som att vi tycker att det är bra att det går att köpa mjölk en söndag klockan 20 eller att det är bra att akuten inte håller helgstängt.

Så jag passar på att för vill jag rikta en uppmaning till er på Gotland (fast- och sommarboende) som tycker att man borde testa andra öppettider och inte sett röken av den där enkäten – och inte jobbar på ÅVC.

Skicka ett mail till registrator på TN med rubriken: ”ÅVC” där ni skriver ”Jag vill se flexiblare öppettider på ÅVC”. Adressen är registrator-tn@gotland.se

Emellanåt är det rätt märkligt att ägna sig åt politik. När politik som alla vet “är att vilja” så kan det gå stick i stäv med att kunna. För kunna är att finansiera krävs skatteintäkter och vi kan inte höja skatten in absurdum – då flyttar folk och färre ska bära en större börda. Ja, ni fattar.

På ett fullmäktige för under förra hösten så sade en vänsterpartist i fråga om en underbalanserade budget att “men, vi får massor av fin verksamhet för de där pengarna som inte finns”. Det är, för att vara snäll, ett intressant sätt att se på saken – men vad leder det till?

Politik är beroende på om man som politiker har möjlighet att forma den eller inte skillnaden mellan att vilja och att välja.

Den som sitter i sitsen att ha god ekonomi och fyllda kassakistor kan VILJA, de kan forma politik, satsa resurser och göra avtryck. De som inte har någon värst vidare ekonomi, tomma lador och skrala resurser tvingas välja. Ofta välja bort.

Att bedriva framåtsyftande, proaktiv politik är att vilja och att ha möjligheter. De som hela tiden måste vara reaktiva, som måste släcka bränder och rädda situationer blir de som väljer. Väljer bort, att inte göra, att prioritera ner.

Den som är reaktiv kan liknas med någon som hela tiden är upptagen med att ösa en läckande båt, hela tiden desperat försöker hålla vattnet utanför båten och hålla sig flytande. Då är det svårt att ha fokus på den där fyren i fjärran – visionen som man vill uppnå.

Så vad handlar det om det där med politik? Jo, att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling för kommunen (i mitt fall). Då krävs det en del funderande och mod. Mod att stå emot påtryckningar eller hot. Mod att stå fast vid det beslut man finner lämpligast. Mod.

Den senaste veckan har varit turbulent, minst sagt. Brinnande asylboenden, morden i Trollhättan, och nu som grädde på moset så lägger SD ut information om var flykting- asylboendes planeras. Sydsvenskan skriver om detta och kommentaren från Ted Ekeroth (SD) om att det skulle vara “vänsterflum” att vilja skydda de påtänkta adresserna får mig att må fysiskt illa. Han hävdar att det är “samhällsinformation”.

Hur han kan se någon i ögonen, dagen efter att två människor två människor brutalt mördats och ytterligare två kämpar för sina liv går bortom allt förstånd. Har han ingen skam i kroppen, har han ingen som helst förmåga att förstå vilken risk det innebär i en situation när vissa störda individer väljer att ta till våld. Att bränna och mörda.

Det kanske verkar ofarligt att sitta och säga en sådan sak, kalla det samhällsinformation och leka “ansvarsfull”. Men det är långt ifrån vad det är. Detta är så långt ifrån ansvarstagande vi kan komma. Jag tolkar det som en passiv uppmaning till våld, en provokation. Som att sitta och säga att något är fel, något ska inte vara på ett visst vis, det är fel och hoppas att det till slut ska klicka för någon dåre. En dåre som sätter eld på ett asylboende eller hugger ner barn.

Sedan när det hänt. Ja då är det enkelt att säga att “vi har inte sagt åt någon att bränna eller döda. Vi har bara lagt upp en rad adresser. Det är samhällsinformation”. Fy fan!

Dessutom blir jag heligt förbannad. VAD gör att någon enda människa kan lägga sin röst på ett parti som gör på detta vis. Hur kan någon lägga sin röst på ett gäng våldsbejakande rasister. Skämmes ta mig fan!

Något man får sin rejäla dos av i politiken är känslostormar. Kanske inte egna utan stormar för eller emot beslut man är med och fattar. Att hamna mitt i blåsten kan vara omtumlande och precis som i verklig vind så kan allt blåsande göra att man känner sig tom i huvudet – och börjar tveka på sitt ställningstagande. Då, om inte förr, är det viktigt att alla papper finns på bordet att alla förstudier och genomlysningar är gjorda.

Baserat på det underlag som finns och laddade med argument för och emot är det sedan vi politiker som fattar besluten. Det är vi som hyllas eller hånas. Det är vi som får stå där med vår tvättade hals och med skammens rodnad på våra kinder om det går åt skogen.

Så, de där underlagen är oerhört viktiga. Viktigt är också att kunna göra en analys, objektivt och med partiglasögonen, av vad olika beslut leder till. Vad som är vår linje helt enkelt.

Sedan är det detta med känslostormarna och lobbyn. Det är både för och emot. De som är för beslutet är ofta mer tillbakalutade än de som kommer att drabbas, de som förlorar något eller ser en förmån eller tillgång försvinna. Tonläget kan bli högt. Argumenten hårda och emellanåt inte alltid helt “sanna”.

Det är då jag är glad över att jag är petig och noggrann, en del tycker att det är för petigt och säger att man inte ska grotta i detaljer. Men, om jag inte har en så heltäckande bild jag kan få så kan jag ju inte säga att jag har hela underlaget. Jag försöker ställa frågor och undersöka om det finns mer material.

När det dyker upp påståenden eller rykten om det ena eller det andra vill jag veta. Så, ja frågar. Det är jobbigt, kanske är jag inte lika snabbtänkt som andra men jag måste få svar. Trots att det inte finns EN sanning så kommer vi så mycket längre när frågeställningen belyses i fler perspektiv.

Det finns sannolikt både politiker och tjänstemän som tycker att jag är skitjobbig. Men jag anser att det är min skyldighet mot de som röstat på mig, mot de som satt ett kryss vid mitt namn. Eller, de som helt enkelt bara tagit gotlandsmoderaternas valsedel…

För visst är det så att beslut ska grundas på fakta färgad av den politiska färgen – i mitt fall blå.