Att vara fritidspolitiker är en grannlaga uppgift. Samtidigt som vi förväntas lära oss vårt område – snabbt efter att vi tillträtt våra uppdrag – så har vi en rad tjänstemän på våra förvaltningar som ska bereda underlagen för de politiska besluten. De är experterna i sakfrågorna. Vi är lekmännen som har en vision om hur vårt samhälle ska formas.

Givetvis är flera kommunala verksamheter  hårt lagstyrka och givetvis är budgeten en ytterligare begränsning. Vi är också beroende av att våra tjänstemän bereder ärendena ur alla upptänkliga vinklar som behövs och att det ytterst ligger en fernissa av politik, den där sista touchen som gör att frågan får en färg…

Att vara tjänsteman i en kommun, region, landsting är att vara neutral och skriva fram de förslag politiken vill. Jag som är politiker fattar att det kan vara OERHÖRT svårt att lägga band på de egna åsikterna. Jag får leva ut mina ställningstaganden men tjänstemän som bereder ärenden i kommunen ska inte göra det.

Självklart är yttrandefriheten, meddelarfriheten och alla andra demokratiska instrument fantastiska och ska nyttjas. Samtidigt väljer man genom sin yrkesbana en roll när man väljer att arbeta som kommunal tjänsteman. Man väljer rollen att serva med underlag, utan att ta egen ställning, neutralt. Redo att tjänstgöra under vilken majoritet som helst.

Jag, som arbetar i privat sektor, skulle sannolikt få sparken om jag först arbetade med våra kunder för att få fram en lösning på ett problem och sedan när leveransen var färdig började arbeta mot den lösningen. Eller om jag öppet gick emot den linje vår företagsledning lagt upp för företagets utveckling, t ex genom att aktivt arbeta emot företagsledningens beslut.

Nu sitter jag i opposition här på Gotland men, jag är ändå med och fattar beslut i frågor där majoriteten och oppositionen är överens, där vi vill se ett beslut genomföras. Det finns en politisk vilja att göra på det ena eller andra sättet. Då vill vi se att det genomförs.

Om det finns skäl för att ett visst beslut inte ska fattas eller om det finns skäl till att beslut ska utformas annorlunda så är det i beredningen alla aspekter ska komma fram. De som tar beslutet, som kan gå emot tjänstemännens rekommendationer och sedan står med ansvaret är vi politiker.

Jag glömmer ALDRIG den tjänsteman som argt sade till nämnden jag satt i då att “Ge oss bara uppdraget att göra X och skit i att ställa frågor, skit i hur vi gör. Ni ska inte bry er om ärendet”. Våra beslut var inte viktiga enligt denne tjänsteman, det vi skulle göra var att hålla oss ur vägen.

Detta gjorde mig häpen eftersom VI i nämnden var ansvariga för det arbete som utfördes av denne person. Våra beslut var uppenbarligen “fel” i denne person ögon – trots att vi de facto bestämde var våra beslut inte “good enough”. Det funkar inte att ha den inställningen. Att politiken fattar beslut och att detta sedan inte genomförs …

Om den som vill vara med och påverka öppet tar ställning och engagerar sig i beslutsfattandet är det fantastiskt roligt och spännande. Det blir liksom mer demokratiskt än att arbeta som kryptopoliiker vid sidan av.

Det går inte att tycka att man begriper bättre och skulle fatta bättre beslut än politiken. Visst, rent subjektivt så är politiken säkert inte lika vassa experter som experterna själva, men politiken lägger ju på en dimension utöver det rent objektiva.  Det som vore fantastiskt då vore tjänstemän som ser som sin yttersta uppgift att hjälpa politiken att växa och förstå problemen.

Att som tjänsteman under en nämnd deklarera att man är emot ett beslut eller har en annan uppfattning får oss som politiker att tvivla på uppsåt och objektivitet och vad leder det till? Politiska debatter i politiken mellan politiker det är självklart. Men att behöva politiska debatter mellan politiken och den beredande (opolitiska) parten? Det är i det närmaste kontraproduktivt  och gynnar inte demokratin.

Krasst kan man säkert säga att det i vissa kommuner inte spelar någon roll vilken majoritet som sitter. Ärendena drivs från tjänstemannahåll, stadigt framåt utan at vara beroende av vilken majoritet som styr. Det är långt ifrån bra.

Vad krävs för att politiken ska få genomslag? Politiker som vågar vara obekväma, som vågar ifrågasätta?

Jag är ganska obekväm och jag vet vad jag vill. Det jag lovat att genomföra det gör jag.

Att åka till återvinningsstationen är något av det bästa jag vet. Känslan av att få kasta flaskor, wellpapp och plast har något djupt tillfredsställande över sig. Kasta, hiva, skicka. Emellanåt med kraft för att höra tomglas krossas mot botten av en grön kontainer. Härligt. Men, det är ju inte så ofta det funkar. För det mesta är det mest frustration och stress. Återvinningen är inte öppen när jag tror att den är det. När jag står vid grinden är det oftast stängt.

Jag förstår om det kan finnas en och annan som är morgonpigg men, jag prioriterar INTE att vara på ÅVC kl 0700 för att sedan åka till jobbet. Jag hinner sällan till ÅVC innan de stänger på lördagen kl 1500 – och nu talar jag om den största ÅVC på Gotland, den i Visby. Jag frågar mig varför öppettiderna är 7-18 eller 7-15 (sic!) på vardagarna och 9-15 på lördag. Notera att det är stängt på söndagarna…

Jag har motionerat i frågan och har fått svar på motionen att “de flesta av de som besöker ÅVC är nöjda med öppettiderna”. Som man frågar får man svar. OM man frågar de som är på plats när det är öppet är det klart att de är nöjda. De har uppenbarligen samma mat-och-sov-klocka som ÅVC. Men vi som inte har det? Vem frågar oss. Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att tycka såhär, att vi borde ha öppet på andra tider. Vad sägs om kvällar och helger?

Om vi målar upp följande scenario. Klockan är 1700, det är onsdag. Du kommer hem från jobbet. Du lastar din bil, klockan är 17.30. Du åker till ÅVC, du kastar din wellpapp, dina tomglas och dina tidningar. Sedan hem. Idag funkar det inte för på onsdagar stänger ÅVC kl 1500…

Om vi istället säger att du är en fritidshusägare som är i stugan över helgen. Du ägnar helgen åt att röja, packar ett helt släp med det där som stod i bodar och uthus. Du gör en rejäl rensning och lägger lite borttrimmat ris och grenar på toppen av lasset innan du på söndag framåt kvällen åker till ÅVC på väg hem, eller på väg till färjan om du bor på fastlandet. Du kör in på ÅVC och tippar av allt. Idag går inte det för på söndagarna är det stäng…

Är det inte dags att inse att efterfrågan på servicetjänster från Region Gotland, som t ex ÅVC, skulle kunna göras så mycket tillgängligare för oss som nyttjar dem. Vad är det som hindrar att det är öppet från 10-20 på vardagar (någon dag stängt kanske) och med generösa öppetider på helgerna. Kanske kunde vi slippa ägna tid åt olagliga tippar i skogen då…

Region Gotland, sveriges minsta region – men största ö – har länge arbetat med begreppet “magiskt”. Visst är ön magisk på många sätt och vis. Inte minst när det gäller solnedgångar, norrsken, stränder, somrar och vinternätter… Vi trivs här!

Magiskt kan det ocks vara att följa skeenden kring politiken, eller snarare kring frågor i politiken som blir kontroversiella. Det snenaste ärendet som det varit diskussioner kring är försäljningen av den fd hamnstationen till Spendrups Bryggerier.

Beslutet togs i Regionfullmäktige och vi moderater ställde oss bakom denna försäljning. Den kommer att leda till investeringar och till nya jobb inom en för Gotland “ny” näring. Matförädling, där dryckena ingår,  är något jag tro kommer att växa framöver.

Men det magiska då? Jo, under resans gång har det hörts både argument för och argument emot. Debatten har böljat fram och tillbaka, radion har granskat vänt och vridit på problematiken och politiken har efterfrågat mer heltäckande undelag.

När underlagen väl fanns på bordet och politiken fattat beslut – baserat på att detta man vara en bra satsning för Gotland. Då kommer givetvis ett överklagande – av själva beslutet. Det intressanta här är att den som överklagat själv arbetar som kommunjurist. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6274388

Jag vill en gång för alla understryka att rätten att överklaga ett kommunalt beslut inte ska ifrågasättas, det vore mig främmande. Som medlem i kommunen har man den rätten.

Men, jag kan inte låta bli att undra vad denna kommunjurist gjorde när ärendet bereddes, när han var på jobbet i sin roll, sin funktion som kommunjurist. De mycket starka invändningar som nu framförs torde ha varit en tillgång i beredningen av ärendet.

Det kan knappast vara så vattentäta skott mellan juristernas skrivbord att det inte fanns minsta möjlighet att vädra oron till handläggande kollega under beredningen. Tänk om de synpunkterna kunnat belysas tidigare.

Kan det vara så att det finns fler på Gotland som egentligen vill bli politiker. Jag tycker att det skulle vara kul att de som vill påverka de politiska besluten tar sig in i politken! Vilka kul debatter vi kan komma att få när fler brinner för olika ståndpunkter.

Visby innerstad. Branta gator, smala gränder, fullt med turister och stora lastbilar…

Ja, ni läser rätt. Lastbilar, många lastbilar och samtidigt som det är många fotgängare i rörelse. Inte sällan blockerar lastbilarna hela gatan och fotgängare trycker sig mot husväggar eller uteserveringar. Inte sällan är det kö med flera lastbilar som står still i väntan på att någon först i kön ska leverera. Inte sällan är irritationen stor mellan förare och fotgängare – fotgängare som ugår från att Visby innerstad är “bilfri”.

Jag förstår att det måste levereras varor till butiker och restauranger och jag, som själv bor i innerstaden, förstår att boende måste kunna köra i med varor. Det är självklart att dessa lastbilar måste in. Jag förstår bara inte varför alla ska köra in mellan 11 och 13? Det är ju just då som mest människor rör sig på gatorna.

Visst borde det kunna finnas ett flertal olika lösningar på detta problem? Det som funkar i andra städer borde kunna fungera här? Eller? Svaret på mina frågor brukar bli: “Det funkar inte här, vi har testat”. Men, om man testade för länge sedan kanske det går att testa igen? För det kan vara så att förutsättningarna och världen förändrats.

Vad skulle hända om man tidsstyrde leveranserna och hänvisade dem till 0700-0900? Det funkar på andra ställen. Butikerna har inte hunnit öppna, strömmen av människor är begränsad. Svaret är att butikena inte vill (eller inte ville, då när det var aktuellt senast). Men, om vi frågar igen, om vi diskuterar alternativen?

Vad skulle hända om vi begränsade storleken på bilarna? Svaret som kommer då är att leveranserna blir dyrare för att man måste ha en bil till och för att man måste lasta om? De som skulle få betala är kunderna! Men, finns det inte utrymme för fler? Eller rent av alternativa transporter med cykel, moped eller mindre fordon.

Men, borde det inte vara så att arbetsmiljön skulle bli oändligt mycket bättre för chafförerna som skulle slippa oroa sig för att få barnvagnar och hundar under hjulen. Skulle det inte bli bättre för chafförerna av att slippa krypa fram bakom människor som markerar att staden är “bilfri”? Skulle det inte vara bättre att transporterna gick snabbare för att gatorna var tomma?

Var finns innovationsviljan. Vem tycker att nuvarande ordning är bra. Inte jag. Under sommarmånaderna har man hela tiden hjärtat i halsgropen när man ser människor som pressar sig platta mot väggar och staket. Det kan inte vara vare sig effektiv eller vettigt.

Det är dags att ompröva gamla sanningar!

Att bo i ett världsarv är rätt häftigt. Första sommaren jag bodde i min nuvarande lägenhet med fönster ut mot Hästgatan och folklivet kändes de där första dagarna då turism strömmen bara dog rätt märkliga. Allt bara dog, det blev tyst och folktomt. Jag kände mig som en sommarkatt som blivit kvar. Någon hade lämnat mig med whiskasburkarna men glömt att öppna dem. Det slog liksom lock för öronen.

Visby blev världsarv för 20 år sedan och en av de saker som poängterades var att det var och skulle förbli ett levande världsarv – och det tycks mig som om vi är på väg att leva upp igen. Universitetet är en faktor som gör att det är liv och rörelse och det händer ju något hela tiden i innerstaden. Inte som i Stockholm, men som i Visby.

Att det låter om en stad är självklart. Själv är jag mycket förtjust i det där sorlet som kommer från alla människor under almedalsveckan. Det där samtalet som ligger som en matta i de ljumma kvällarna, så bra att somna till. Detta sorl avlöses av mer vilda partyveckor för att sedan klinga ut till ljus stämsång och luta under medeltidsveckan. En ganska häftig kontrast men också hur sommaren utvecklas – ljudmässigt.

Resten av året är ingalunda tyst. Varje morgon året runt kommer regionens väldigt ljudliga motordrivna golfbil. I den sitter en man som byter sopsäckar i papperskorgarna – slamret av locket som stängs när han är klar går inte av för hackor. Eller lämmeltåget av rullväskor, varje morgon året runt till och från hamnen. De gånger då jag faktiskt vaknar och undrar är en eller annan morgon runt jul då någon berusad (99 gånger av 100) ung man primalskriker nere på gatan utanför mitt fönster. Dessa ljud är långt från sorl, men en del av staden.

Att som Miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland nu gjort och beslutat att gränsen för ljudstörningar ska sättas till 25dB får anses som orimligt.

Orimligt för att det handlar om ljud inne i lägenheter som ligger i en stad. Dels för att den nivån i princip motsvarar totalt tysta miljöer. För att lyckas uppnå det behöver man sannolikt stänga av både kyl, frys och eventuella fläktar i lägenheten. Det är inte rimligt. Tysta boendemiljöer finns på annat håll och det rimliga är att stadens liv och verksamhet ska kunna tillåtas – utan att för den skull bli outhärdlig eller bli en sanitär olägenhet.

25 dB motsvarar ett mycket tyst rum, inte ens sorlet utanför en stilla sommarkväll klarar den gränsen. Är det verkligen rimligt att kräva att en levande stad ska låta som vore den död?

Låt staden leva och höras.