Att bo i ett världsarv är rätt häftigt. Första sommaren jag bodde i min nuvarande lägenhet med fönster ut mot Hästgatan och folklivet kändes de där första dagarna då turism strömmen bara dog rätt märkliga. Allt bara dog, det blev tyst och folktomt. Jag kände mig som en sommarkatt som blivit kvar. Någon hade lämnat mig med whiskasburkarna men glömt att öppna dem. Det slog liksom lock för öronen.

Visby blev världsarv för 20 år sedan och en av de saker som poängterades var att det var och skulle förbli ett levande världsarv – och det tycks mig som om vi är på väg att leva upp igen. Universitetet är en faktor som gör att det är liv och rörelse och det händer ju något hela tiden i innerstaden. Inte som i Stockholm, men som i Visby.

Att det låter om en stad är självklart. Själv är jag mycket förtjust i det där sorlet som kommer från alla människor under almedalsveckan. Det där samtalet som ligger som en matta i de ljumma kvällarna, så bra att somna till. Detta sorl avlöses av mer vilda partyveckor för att sedan klinga ut till ljus stämsång och luta under medeltidsveckan. En ganska häftig kontrast men också hur sommaren utvecklas – ljudmässigt.

Resten av året är ingalunda tyst. Varje morgon året runt kommer regionens väldigt ljudliga motordrivna golfbil. I den sitter en man som byter sopsäckar i papperskorgarna – slamret av locket som stängs när han är klar går inte av för hackor. Eller lämmeltåget av rullväskor, varje morgon året runt till och från hamnen. De gånger då jag faktiskt vaknar och undrar är en eller annan morgon runt jul då någon berusad (99 gånger av 100) ung man primalskriker nere på gatan utanför mitt fönster. Dessa ljud är långt från sorl, men en del av staden.

Att som Miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland nu gjort och beslutat att gränsen för ljudstörningar ska sättas till 25dB får anses som orimligt.

Orimligt för att det handlar om ljud inne i lägenheter som ligger i en stad. Dels för att den nivån i princip motsvarar totalt tysta miljöer. För att lyckas uppnå det behöver man sannolikt stänga av både kyl, frys och eventuella fläktar i lägenheten. Det är inte rimligt. Tysta boendemiljöer finns på annat håll och det rimliga är att stadens liv och verksamhet ska kunna tillåtas – utan att för den skull bli outhärdlig eller bli en sanitär olägenhet.

25 dB motsvarar ett mycket tyst rum, inte ens sorlet utanför en stilla sommarkväll klarar den gränsen. Är det verkligen rimligt att kräva att en levande stad ska låta som vore den död?

Låt staden leva och höras.