Att vara fritidspolitiker är en grannlaga uppgift. Samtidigt som vi förväntas lära oss vårt område – snabbt efter att vi tillträtt våra uppdrag – så har vi en rad tjänstemän på våra förvaltningar som ska bereda underlagen för de politiska besluten. De är experterna i sakfrågorna. Vi är lekmännen som har en vision om hur vårt samhälle ska formas.
Givetvis är flera kommunala verksamheter hårt lagstyrka och givetvis är budgeten en ytterligare begränsning. Vi är också beroende av att våra tjänstemän bereder ärendena ur alla upptänkliga vinklar som behövs och att det ytterst ligger en fernissa av politik, den där sista touchen som gör att frågan får en färg…
Att vara tjänsteman i en kommun, region, landsting är att vara neutral och skriva fram de förslag politiken vill. Jag som är politiker fattar att det kan vara OERHÖRT svårt att lägga band på de egna åsikterna. Jag får leva ut mina ställningstaganden men tjänstemän som bereder ärenden i kommunen ska inte göra det.
Självklart är yttrandefriheten, meddelarfriheten och alla andra demokratiska instrument fantastiska och ska nyttjas. Samtidigt väljer man genom sin yrkesbana en roll när man väljer att arbeta som kommunal tjänsteman. Man väljer rollen att serva med underlag, utan att ta egen ställning, neutralt. Redo att tjänstgöra under vilken majoritet som helst.
Jag, som arbetar i privat sektor, skulle sannolikt få sparken om jag först arbetade med våra kunder för att få fram en lösning på ett problem och sedan när leveransen var färdig började arbeta mot den lösningen. Eller om jag öppet gick emot den linje vår företagsledning lagt upp för företagets utveckling, t ex genom att aktivt arbeta emot företagsledningens beslut.
Nu sitter jag i opposition här på Gotland men, jag är ändå med och fattar beslut i frågor där majoriteten och oppositionen är överens, där vi vill se ett beslut genomföras. Det finns en politisk vilja att göra på det ena eller andra sättet. Då vill vi se att det genomförs.
Om det finns skäl för att ett visst beslut inte ska fattas eller om det finns skäl till att beslut ska utformas annorlunda så är det i beredningen alla aspekter ska komma fram. De som tar beslutet, som kan gå emot tjänstemännens rekommendationer och sedan står med ansvaret är vi politiker.
Jag glömmer ALDRIG den tjänsteman som argt sade till nämnden jag satt i då att “Ge oss bara uppdraget att göra X och skit i att ställa frågor, skit i hur vi gör. Ni ska inte bry er om ärendet”. Våra beslut var inte viktiga enligt denne tjänsteman, det vi skulle göra var att hålla oss ur vägen.
Detta gjorde mig häpen eftersom VI i nämnden var ansvariga för det arbete som utfördes av denne person. Våra beslut var uppenbarligen “fel” i denne person ögon – trots att vi de facto bestämde var våra beslut inte “good enough”. Det funkar inte att ha den inställningen. Att politiken fattar beslut och att detta sedan inte genomförs …
Om den som vill vara med och påverka öppet tar ställning och engagerar sig i beslutsfattandet är det fantastiskt roligt och spännande. Det blir liksom mer demokratiskt än att arbeta som kryptopoliiker vid sidan av.
Det går inte att tycka att man begriper bättre och skulle fatta bättre beslut än politiken. Visst, rent subjektivt så är politiken säkert inte lika vassa experter som experterna själva, men politiken lägger ju på en dimension utöver det rent objektiva. Det som vore fantastiskt då vore tjänstemän som ser som sin yttersta uppgift att hjälpa politiken att växa och förstå problemen.
Att som tjänsteman under en nämnd deklarera att man är emot ett beslut eller har en annan uppfattning får oss som politiker att tvivla på uppsåt och objektivitet och vad leder det till? Politiska debatter i politiken mellan politiker det är självklart. Men att behöva politiska debatter mellan politiken och den beredande (opolitiska) parten? Det är i det närmaste kontraproduktivt och gynnar inte demokratin.
Krasst kan man säkert säga att det i vissa kommuner inte spelar någon roll vilken majoritet som sitter. Ärendena drivs från tjänstemannahåll, stadigt framåt utan at vara beroende av vilken majoritet som styr. Det är långt ifrån bra.
Vad krävs för att politiken ska få genomslag? Politiker som vågar vara obekväma, som vågar ifrågasätta?
Jag är ganska obekväm och jag vet vad jag vill. Det jag lovat att genomföra det gör jag.
